Gott nytt tjejnyår. Tydligen.

Jag fick veta att det är tjejnyår.

Eller var.

Tydligen inföll det den 1 september.

Det är nu mitten av september, vilket innebär att jag inte bara missat mitt eget nyår. Jag är nästan två veckor sen till min personliga nystart.

Det känns på något sätt väldigt mycket jag.

Jag hade ingen aning om att vi hade ett eget nyår.

Ingen har skickat någon kallelse. Jag har inte köpt champagne. Jag har inte ens hunnit avsluta det förra.

Men tydligen markerar tjejnyår starten på hösten. En nystart. Ett tillfälle att sätta nya mål, skapa nya rutiner och gå in i hösten som en bättre version av sig själv.

Jag blev trött bara av att läsa det.

Och nu när halva september redan har gått börjar jag dessutom undra om det kanske är för sent.

Det vore väldigt skönt.

Jag har nämligen redan ett nyår.

Det infaller den 1 januari och även det kommer med en fullständigt orimlig förväntan på personlig utveckling.

Då ska jag få ordning på livet och generellt utvecklas till den där kvinnan som jag tydligen hela tiden befinner mig ungefär tre goda vanor ifrån att bli.

Det brukar gå jättebra.

Fram till ungefär den 8 januari.

Sedan börjar livet igen.

Och nu har någon alltså bestämt att vi behöver ett nyår till.

Som om jag behöver ytterligare ett datum som kan konstatera att jag fortfarande inte fått ordning på mitt liv.

Jag förstår ändå tanken. September känns som en nystart. Sommaren är slut. Folk börjar jobba. Barn börjar skolan. Kalendern fylls på och plötsligt går hela Sverige omkring med en diffus känsla av att den här gången ska vi fan få ordning på det.

Och någonstans sitter en kvinna med en ny anteckningsbok, en beige vattenflaska och ett gymkort och tänker:

Nu jävlar.

Jag älskar henne.

Jag har varit henne.

Många gånger.

Problemet är bara att jag också känner kvinnan som tre veckor senare dricker kaffe ur vattenflaskan eftersom hon inte hittar sin termos.

Det är också jag.

Man ska tydligen hela tiden lansera om sig själv.

New year, new me.

På måndag börjar jag.

Efter semestern.

Efter jul.

Och nu: tjejnyår.

Jag börjar känna att mitt gamla jag inte riktigt får en ärlig chans.

Så jag gjorde naturligtvis det enda rimliga.

Jag började undersöka vad man egentligen gör på tjejnyår.

Det skulle jag inte ha gjort.

Nu ska vi tydligen göra en reset.

Jag är lite osäker på exakt vad det innebär för en människa. Min erfarenhet av reset begränsar sig huvudsakligen till routern, och även där brukar resultatet vara oklart.

Men Clara ska tydligen återställas.

Det känns ambitiöst med tanke på att jag fortfarande har en låda hemma märkt ”diverse” som följt med genom två flyttar.

Men okej.

Det ska sättas mål och skapas rutiner. Hemmet ska organiseras. Och så ska man journalföra.

Det sistnämnda gjorde mig först lite orolig eftersom jag driver företag och redan har tillräckligt med administration, men det visade sig betyda att jag ska skriva ner mina tankar och känslor.

Det känns ändå betryggande.

De har hittills fått härja helt utan dokumentation.

Sedan kommer self-care.

Jag trodde länge att self-care betydde att man ibland fick lägga sig på soffan och äta chips utan att någon ställde frågor.

Det gör det tydligen inte.

Self-care verkar kräva förvånansvärt mycket administration.

Det finns morgonrutiner. Kvällsrutiner. Promenader. Stretching. Andning. Tacksamhet. Återhämtning.

Jag börjar misstänka att jag behöver ta tjänstledigt för att hinna ta hand om mig själv.

Och helst ska dagen börja 05.00.

Det finns en särskild kategori människor på internet som går upp då för att få en lugn start på dagen.

Jag har aldrig förstått det.

Om jag går upp 05.00 är min första tanke inte:

Vilken fantastisk möjlighet att investera i mig själv.

Min första tanke är:

Vem har dött?

Tjejnyårs-Clara däremot bäddar sängen direkt. Dricker vatten. Mediterar. Tränar. Duschar. Äter en näringsrik frukost.

Allt detta innan jag normalt ens har hunnit hitta mina glasögon.

Sedan går hon till jobbet fokuserad, effektiv och närvarande.

Jag vill väldigt gärna träffa henne.

Framför allt skulle jag vilja fråga om hon kan ta över ett par av mina möten.

Och naturligtvis behöver hon nya träningskläder.

Man kan tydligen inte börja promenera i samma träningsbyxor som man slutade promenera i före sommaren.

De tillhör det gamla jaget.

Det nya jaget behöver matchande set.

Gärna i beige.

All personlig utveckling verkar för övrigt ske i beige.

Träningskläder. Anteckningsböcker. Kaffekoppar. Filtar. Eventuellt ett doftljus.

Jag vet inte varför upplysning har den färgskalan, men tydligen har ingen någonsin hittat sitt inre lugn i en illgrön fleece.

Och så vattenflaskan förstås.

En sådan som antyder att man antingen arbetar väldigt aktivt med sin vätskebalans eller är på väg över Sahara.

Jag äger redan vattenflaskor.

Det är inte flaskorna som har varit problemet.

Men kanske fungerar den nya bättre.

Den är ju beige.

Vid det här laget har mitt tjejnyår gått från en charmig tanke om höst och nystart till en fullskalig företagsrekonstruktion av Clara.

Nya rutiner. Ny dygnsrytm. Ny garderob.

Eventuellt ny personlighet.

Och det är ungefär här jag inser att jag faktiskt inte behöver fler projekt just nu.

Jag har redan några.

Det är jobb. Företag. Ekonomi. Nästa månad. Nästa uppdrag. Nästa faktura. Nästa lösning på någonting som helst som skulle ha varit löst igår.

Och när det äntligen blir tyst omkring mig fortsätter det ändå där inne.

Som ett styrelsemöte ingen har kallat till och som av någon anledning aldrig ajourneras.

Framtiden är dessutom en lurig jävel.

Den kräver ingenting av mig just nu men lyckas ändå ta upp en ansenlig del av min arbetsdag.

Hur blir det nästa månad?

Vad händer om …?

Hur ska vi lösa …?

Hjärnan älskar tydligen frågor som det ännu inte finns några svar på.

Helst på natten.

Så när september meddelar att det nu är dags för en bättre version av mig själv känner jag kanske inte omedelbart:

Åh, vad inspirerande.

Jag känner mer:

Kan den nuvarande versionen få lite arbetsro först?

Jag hade varit väldigt nöjd med en natt där hjärnan inte känner ett akut behov av att lösa företagets ekonomi mellan 02.48 och 04.12.

Det känns faktiskt som ett rimligt septembermål.

Så jag tänker fira tjejnyår.

Fast jag sänker ribban något.

Ingen ny Clara.

Ingen 05.00-rutin.

Ingen höstgarderob som symboliserar kvinnan jag är på väg att bli.

Jag tänker fortsätta vara ungefär den jag redan är.

Fast förhoppningsvis med lite mindre oro, lite mer sömn och en ekonomi som någon gång slutar vara ett grupparbete där jag verkar vara den enda som gör något.

Och skulle jag mot förmodan vakna en morgon, meditera, dricka två liter vatten, träna, journalföra och känna ett plötsligt behov av att köpa en beige anteckningsbok tänker jag inte kämpa emot.

Jag är trots allt öppen för personlig utveckling.

Men tills dess får den här versionen duga.

Hon har faktiskt tagit sig igenom alla tidigare nyår också.

Och eftersom halva september redan har gått tänker jag att preskriptionstiden för personlig utveckling rimligen borde ha löpt ut.

Vilken jävla tur.

Gott nytt tjejnyår.

I efterskott.